Tiden rinner iväg....

Jag kunde för allt i världen inte minnas min ålder i helgen, fick ta hjälp av min mamma för att ta reda på den..(jag suger på matte) och vi kom fram till att jag var närmre 30 än jag trodde. Vilket ledde mig till en mindre åldersdepression. Jag har alltid tänkt att jag har oändligt med tid att hitta den rätta. Att jag hinner skaffa mig det perfekta jobbet som jag älskar, att jag hinner ta den där jorden runt resan, att jag hinner träffa min blivande man innan 25 och vi gifter oss i en liten gullig kyrka ute på landet. Vi skaffar barn vid 27 och jag jobbar hemifrån som egen företagare. Det var min tio års plan... Som har gått rakt åt skogen. Jag är nu 26.. och är anställd inom vården. That's it! Finns inte mycket mer att säga om mig. Jag är en av dem tråkiga tjejerna som sitter hemma och spelar spel, flörtar med Ezio Auditore från Assasins Creed och känner mig allmänt patetisk. Så jag sitter och funderar nu, kanske man skulle ta nån av mina vänner? Jag har lätt för att bli nära vänner med killar. VÄN inte flickvän... men ibland händer det att nån av dem blir kär i mig, och oturligt nog för dem så klickar vi aldrig. Jag menar..jag vill ha den där passionen man känner första gången man ser varandra. Man ger varandra blickar, man ler utan att man tänker på det. Du kan inte sluta tänka på personen och när han smsar tänker du; Vill han ha mig? 

Var är den typen av kärlek? Finns den bara i drömmarnas land? Där mitt hus i Toscana också befinner sig?

Ska man nöja sig eller vänta på den rätta mannen/huset/jobbet/livet?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tänker inte lova att du kommer att bli road, att du inte kommer att tröttna på mina dåliga dagar eller att du inte kommer att tänka WTF när jag flippar totalt ut och prioriterar en timmes spelande på game center istället för att äta (Jag räddar v...